De tre stadierna av mig

Hur min ångest påverkar mig kan variera väldigt mycket. Den kan smyga sig på långsamt och jag hinner förstå att det är på gång eller så är det som en smäll i magen och jag är en knut av ångest från ingenstans. Som ni förstår är det då inte alltid lätt för mig att stoppa det innan det är för sent men något jag lärde mig under terapin var att det är okej att må dåligt och att man inte ska stressa förbi känslan för att sluta må dåligt. Det gjorde att jag inte blev lika rädd och orolig varje gång jag fick ångest.

För i början av våren så fick jag ångest av att jag fick ångest... Låter konstigt men de var så det blev. Ångesten för mig var en indikator på att jag fortfarande inte mådde bra och jag började känna mig orolig för att jag aldrig skulle bli riktigt bra efter utmattningen. När jag pratade om detta med min terapeut gav han mig ett tips: "när du får ångest så tänk att det bara är en känsla, den är inte en del av dig. Låt den vara där, känn varför den uppstod och sen låt känslan gå vidare". Först lät det som trams men att just låta sig vara i känslan av ångest och säga till sig själv att det här är okej, gjorde det mycket lättare att dämpa ångesten och sen kunna släppa den helt.

Så jag ser det som tre stadier:
Ett är när jag får ångest - jag låter den vara där och säger till mig själv att det är okej så att jag inte stressar upp mig.
Två är att jag andas och är kvar i känslan, identifierar den, så jag kan släppa den.
Tre är när jag släpper den och igen säger till mig själv att det är okej att det hände, att det inte betyder att jag mår sämre igen och att jag nu kan fokusera på annat så att jag inte hänger kvar i att jag fick ångest.

Idag mår jag ju mycket bättre men min ångest kommer fortfarande då och då men nu är jag okej med det - jag blir inte orolig att jag har trillat tillbaka ned i utmattningen utan inser att det är en naturlig del av livet att ha ångest och att jag nu vet vad jag ska göra för att få bort den.